Är verkligen mediekritik nått att ha? – Funderingar kring MIK-strategier för skolan

Introduktion

Teknikforskaren och debattören danah boyd (jupp, med gemener) presenterade en mycket omdiskuterad föreläsning på SXSW EDU om media literacy (ungefär mediekunnighet, en del i MIK-ekologin).

You Think You Want Media Literacy… Do You?

Detta var en text som lämnade mig rätt så omtumlad när jag läste den då den ställde frågor kring hur och varför vi sysslar med MIK i skolan. Kunde det vara så att den traditionella MIK-undervisningen inte fyllde någon funktion, eller till och med hade motsatt effekt? Samtidigt var det något som skavde, särkskilt vid en andra genomläsning. Höll verkligen hennes elegant formulerade tes? För att få lite ordning på mina tankar har jag försökt sammanfatta hennes artikel med tillhörande frågor och anteckningar utifrån en svensk skolkontext. Finns det något att hämta i hennes provocerande text? Jag fick dock inte så många svar men ställde desto fler frågor. I slutet av texten kommer en längre diskussion kring olika aspekter av undervisning i källkritik, informationssökning och MIK.

Utifrån resultaten i  forskningsrapporten Sök- och källkritik i grundskolan kan vi konstatera att MIK-undervisningen behöver utvecklas. Rapporten konstaterar bland annat att

  • Undervisning i källkritik har betydelse för elevernas skolgång och för hur de interagerar med information på fritiden. Med källkritik avses i skolan främst de fyra kriterierna äkthet, tid, beroende och tendens.
  • En kontextualiserad källkritik – där även förståelse för nätets infrastruktur, användargenererad data och algoritmers betydelse och funktion ingår – är sällsynt.

Hur utformar vi då en bra MIK-undervisning i en svensk kontext? Innan vi kommer in på hennes artikel så kan det vara värt att uppmärksamma själva MIK-begreppet ur en svensk kontext då det bara de senaste veckorna har hänt väldigt mycket.

MIK flyttar fram positionerna

Länsbiblioteken i Västerbotten – CC0

MIK, medie- och informationskunnighet, är ett paraplybegrepp som samlar en mängd förmågor och som i den reviderade kursplanen har stärkts ordentligt, här är en sammanställning av MIK-relaterat centralt innehåll i grundskolans läroplan och här hittas syfte och centralt innehåll relaterat till källkritik. MIK är på alla sätt ett bredare grepp än bara klassisk källkritik och mediekunskap och det är bra att begreppet bara de senaste dagarna har börjat röra på sig. I EU-kommissionens rapport A multi-dimensional approach to disinformation konstateras att:

In the context of the contemporary information age, media and information literacy (MIL) is acquiring a strategic importance for digital citizenship as basic educational competences were for citizens of the industrial age. Media and information literacy has become an essential competence as it is the starting point for developing critical thinking and good personal practices for discourse online, and consequently also in the offline world. It aims at building a citizenship based on fundamental rights like freedom of expression, and at enabling an active and responsible participation in the online public sphere. (Sida 25)

En kunskapsöversikt, Medie- och informationskunnighet i den digitala tidsåldern, har lämnats över till regeringen.

Bland annat har sociala medier öppnat för utsagor och åsikter som tidigare inte lika lätt kunde formuleras och nå allmänheten. Det aktualiserar frågor som: När övergår åsikter till hot, hat och kränkningar? Vad är propaganda och desinformation? Var går gränsen mellan privat och offentligt? Vem är avsändare? Vem övervakar vem? Var går gränserna för yttrandefriheten?

Balansen mellan säkerhet, personlig integritet och yttrande- och informationsfrihet i den digitala världen är ett kritiskt spörsmål. Nu efterfrågas nya förhållningssätt och lösningar. I en sådan situation blir medie- och informationskunnighet i samhället en angelägen fråga.

Ungefär samtidigt som ovanstående rapport lämnades in så beslutade regeringen om en nationell satsning på medie- och informationskunnighet för att öka motståndskraften mot desinformation och näthat som ett led i i sin strategi för att stärka demokratin. Rapporten skall bland annat:

sammanställa och sprida kunskap om digitala miljöers betydelse för kvinnor och mäns, flickor och pojkars delaktighet och deltagande i demokratin med fokus på desinformation, propaganda och näthat, samt identifiera kunskapsluckor på området

MIK-begreppet förekommer dock inte i skolans styrdokument av idag men diskuteras som kort i i kommentarmaterialet Att få syn på digitaliseringen på grundskolenivå:

Medie- och informationskunnighet, MIK, är ett samlingsbegrepp för flera kompetenser inom informations- och medieområdet. Enligt UNESCO:s ramverk handlar det bland annat om att kunna söka information, att bedöma den kritiskt, att förstå hur medier av olika slag fungerar, att kunna publicera egna texter och att kunna delta i de demokratiska processerna. Statens medieråd beskriver medie- och informationskunnighet som ”förmågorna att finna, analysera, kritiskt värdera och skapa information i olika medier och kontexter”. Det här är exempel på förmågor som beskrivs på ett mer utvecklat sätt i läro- och kursplanerna, men utan att begreppet MIK används.

TL;DR – Artikeln i korthet

Få skulle ifrågasätta vikten av att hjälpa elever utveckla kritiskt tänkande och mediekunnighet men om dessa förmågor bara handlar om att avgöra om källor är sanna eller falska och följa checklistor kan det enligt boyd ge motsatt effekt. Mediekunnighet som ett sätt att motverka samhällets polariseringen i en digital medievärld är önsketänkande eftersom denna beror på människors grundläggande epistemologiska skillnader, det vill säga att vi människor uppfattar och tolkar världen på olika sätt. Att lära elever vara kritiska och ställa frågor har blivit ett vapen i händerna på subversiva krafter på nätet som utnyttjar detta. Eftersom tilltron till traditionella medier är lågt är det lätt hänt att man utforskar och söker svar på egen hand på nätet. Ur hennes amerikanska kontext och dess, i hennes beskrivning, mekaniska mediekunnighetsträning, så har folk sån tilltro till sig själv och sin förmåga att de kan, och bör, själva få svar på sina frågor. Om nu dagens mediekunnighet inte fungerar och till och med ibland kan vara kontraproduktiv, hur ska man då göra? boyd menar att vi ska låta eleverna öva på att se igenom sin egen konfirmationsbias och förstå andras epistemologi (varför folk ur olika kulturer tolkar samma information olika) och stärka elevernas kognitiva förmåga så att de ”vaccineras” till att känna igen sina egna bias och brister och inte fokusera på mediers fel.

Så du tror att du vill ha mediekunnighet? Ett försök till närläsning av artikeln

boyd inleder med att konstatera att inget är så radikaliserande som känslan av att man ljuger för en, eller när ens världsbild inte visar sig stämma. Skolan utmanar dock eleverna att ifrågasätta sina föreställningar om världen och ställa kritiska frågor. Mediekunnighet bidrar till att utveckla dessa färdigheter hos elever och samma verktyg som kan användas för att hjälpa till att skapa ett demokratiskt samhälle ber dem också kritiskt ifrågasätta vad de ser och får höra, vilket gör boyd nervös. Ur en svensk kontext ska skolan faktiskt ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda sig av ett kritiskt tänkande och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden (grundskolans läroplan).

Ett uppvaknande. Skärmdump från nazistsida.

Hennes bild av mediekunnighet i amerikanska skolor är att den är av mekanisk karaktär, eleverna lär sig skilja på CNN och Fox, lär sig använda checklistor och får lära sig att inte använda Wikipedia som källa. Kring denna kanske förenklade bild har hon dock fått en hel del kritik som menar att den inte alls stämmer med verkligheten.

Mediekunnighet framställs som lösningen på problemet med fake news, att lära eleverna hur man är källkritisk, ställer frågor kring avsändarens syfte och faktakollar. I dagens polariserade samhällsklimat är hon dock orolig över hur människor dömer det de inte känner till eller respekterar, t.ex. konservativ media i en amerikansk kontext då hon utgår från att utbildningsväsendet är en i huvudsak liberal institution. I en svensk kontext kanske det kan bytas ut mot högerextrem eller fundamentalt religiös media för att hennes poäng ska ha bäring. boyd menar att mediekunnighetens goda intentioner kan slå tillbaka och få motsatt effekt, något hon menar redan har hänt med begreppet kritiskt tänkande.

Att vara anti-PK och uttrycka förakt över värdegrunder och ”godhet” har hos många blivit en del av en identitet, man ser sig som en del av en sanningssägande motståndsrörelse som har sett igenom etablissemangets dimridåer och propaganda. boyd menar att det det vi nu ser utspela sig är ett kulturkrig som utkämpas mellan ”etablissemanget” och de som känner sig utanför denna. Detta är ett kulturkrig som mestadels utspelar sig på nätet och där populister och högerextrema är extremt duktiga. Se t.ex. Eric Carlssons sammanställning över hur väl partierna når ut på nätet där SD och uppstickarna AFS skapar enorma mängder reaktioner och delningar och har ett stort övertag. Sju procent av alla partipolitiska inlägg som fått mottagarna att reagera på Facebook det senaste året kom från nystartade lilla högerextrema AFS.

En ny studie konstaterar att själva rapporteringen kring fake news leder till försämrad tilltro till medierna och sämre identifikation av riktiga nyheter, något som går hand i hand med hennes argumentation.

Results show that exposure to elite discourse about fake news leads to lower levels of trust in media and less accurate identification of real news. Therefore, frequent discussion of fake news may affect whether individuals trust news media and the standards with which they evaluate it. Priming and Fake News: The Effects of Elite Discourse on Evaluations of News Media

Debattören och författaren Cory Doctorows citat tjänar som utgångspunkt för hennes vidare resonemang:

We’re not living through a crisis about what is true, we’re living through a crisis about how we know whether something is true. We’re not disagreeing about facts, we’re disagreeing about epistemology. The “establishment” version of epistemology is, “We use evidence to arrive at the truth, vetted by independent verification (but trust us when we tell you that it’s all been independently verified by people who were properly skeptical and not the bosom buddies of the people they were supposed to be fact-checking).”

The “alternative facts” epistemological method goes like this: “The ‘independent’ experts who were supposed to be verifying the ‘evidence-based’ truth were actually in bed with the people they were supposed to be fact-checking. In the end, it’s all a matter of faith, then: you either have faith that ‘their’ experts are being truthful, or you have faith that we are. Ask your gut, what version feels more truthful?”

Det här kan man väl känna igen i en svensk debatt på sociala medier. Faktagranskningen Faktiskt kritiseras och anklagas för partiskhet, klimatförnekandet frodas och klimatforskarna konspirerar, BRÅ fifflar med statistiken för att undanhålla sanningen. Det handlar i slutändan inte så mycket om fakta och att övertyga någon som att få vara del av en gemenskap och att få sin politisktideologiska identitet bekräftad. Att ta till sig kunskap som motsäger något som är en stark del av sin identitet är svårt, något som Anders Mildner, Åsa Wikforss och Andreas Olsson diskuterar i ett väldigt spännande avsnitt av Filosofiska rummet. Information kopplat till en känsla fastnar bättre då känslor är viktiga för oss människor. Vi är optimerade för att hitta relevant information för att överleva och vår grupptillhörighet är viktig för detta. De människor jag identifierar med litar jag på och dessa påverkar i sin tur mig. Om jag omger mig med människor i t.ex. en Facebookgrupp som säger samma saker så påverkas jag av detta och polariseringen ökar. Vi tror det vi vill tro men inte det vi har skäl att tro, som Åsa Wikforss uttrycker det. Ju mer känslor inblandade desto mindre chans att vi tar till oss fakta och kunskap som motsäger det.

Faktiskt.se konstaterar att nazisterna har fel, men gör samtidigt folk uppmärksamma på att det finns förintelseförnekande

boyd fortsätter med en diskussion kring hur vi egentligen lär oss, att vi traditionellt utgår från bevis, logiskt tänkande och fakta och att metadiskussion kring vad som konstituerar fakta och sanning inte förekommer. Hur relevant är detta i en modern svenskskolkontext? Hur mycket behöver vi problematisera sanning och fakta? Kan vi inte utgå från någon rådande konsensus kring vad som är sant och falskt, rätt och fel när vi diskuterar mediekunnighet och faktakoll i ett svenskt sammanhang? Visst, det sker vetenskapliga genombrott som förändrar hur vi ser på hur saker och ting hänger ihop, men dessa är ju nu oftast på en sån abstrakt nivå (se t.ex. kvantfysik och dylikt) att det inte är speciellt relevant för oss. Vad som dock är intressant är ju en diskussion kring kunskapsresistens, framförallt med tanke på hur starkt viss ”kunskap” och ”fakta” är förknippad med ens identitet. Men, visst, utifrån hennes tidigare argumentation så tror jag att det finns en stor vinst att försöka utveckla en förståelse för andras resonemang och hur de har kommit fram till sina slutsatser, oavsett hur faktaförnekande och logiskt omöjliga kullerbyttor som krävdes för att nå dit. Kanske behöver vi lära oss tänka och resonera mer postmodernt (vulgärtolkningen av postmodernism) och lära oss hantera ett flytande sanningsbegrepp? Att fokusera på förståelse av andra kräver dock en stabil grund av självförtroende, självkännedom, egenkritiskt och logiskt tänkande.

boyd menar att det går inte att överbygga stora epistemologiska skillnader genom kompromisser och exemplifierar med religionens komplexa förhållande till vetenskap. Detta kanske är lite av ett ickeargument i en svensk kontext även om självklart vi brottas med samma problem i den svenska skolan, fast i en mindre skala. Att boyd hänvisar till ”ursprungsbefolkningars erfarenhetsbaserade kunskapsbegrepp” gör det dock lite svårare att ta på allvar då det tangerar den klassiska new age- och alternativmedicinargumentationen (ursprungsbefolkningen tuggar Tagetesblad mot migrän därför funkar det och jag känner att kolloidalt silver botar min gikt). Vill vi inte bort från denna kunskapssyn? Den är i vilket fall som helst inte kompatibel med våra styrdokument vilket ju dock inte hindrar att det kan finnas stort värde att förstå hur de resonerar. Har vi ett stort problem med att elever har olika kunskapssyn i Sverige och att de tolkar fakta och kunskap olika? Kanske, men det är verkligen inte min erfarenhet. Vi har ett problem med elever som har med sig antidemokratiska åsikter hemifrån eller som på egen hand utvecklat dessa, men inte är väl det en fråga om kunskapsteoretiska skillnader?

boyd skriver att oavsett vilken världsbild man har tror man att man är kritiskt tänkande när man utvecklar en känsla av rätt och fel, ärligt och oärligt. Mycket av vad man kommer fram till är kanske dock mer grundat i ens sätt att veta saker än någon specifik information. Hon exemplifierar med faktakollar, som t.ex. svenska Faktiskt.se, och deras ansats att saker är sanna och falska i en dikotomi.

Faktiskt-kopian Faktiskt.eu presenterar sig.

Jack Werner är inne på samma spår i sitt kapitel När källkritik blir en snackis i antologin Fejk, filter och faktaresistens:

Jag är rädd för att möjligheten att hitta ett bekvämt användningsområde i vardagen för detta viktiga ämne ska stjäla dess luft och bleka bort dess innebörd i vardagen. Att källkritik ska upphöra att vara ett brett, sammanfattande verktygslådebegrepp för den öppna och nyfikna jakten på att försöka belägga något, och gå ännu längre in i mörkret där dess betydelse är binär och tråkig: antingen är något sant eller så är det osant och den som håller på med det senare är alltid någon annan. Det är alltid lättare att kalla sin motståndare dum än att inse att man själv är det. (Sidan 76)

Kritiskt tänkande som ett vapen

boyd menar att mediekritik och kritiskt tänkande kommer användas som ett sätt att hävda auktoritet över epistemologi. Här brottas ju skolan med utmaningen att eleverna både ska acceptera vad läraren säger som sant samtidigt som de ska lära sig kritiskt tänkande. Detta är en svår balansgång.

boyd exemplifierar med en väl uttänkt reklamkampanj från Kreml-styrda nyhetsbyrån RT (Russia Today) som sen togs ner vilket självklart föranledde en ny kampanj som handlade om att de blivit censurerade och bannlysta.

“Just how reliable is the evidence that suggests human activity impacts on climate change? The answer isn’t always clear-cut. And it’s only possible to make a balanced judgement if you are better informed. By challenging the accepted view, we reveal a side of the news that you wouldn’t normally see. Because we believe that the more you question, the more you know.

Hon konstaterar att om man inte är insatt i klimatförändringen är detta rimliga frågor. Det kan väl inte skada att ställa frågor? Att ifrågasätta medier för att inte ställa rätt frågor, att inte våga berätta sanningen är ju också ett vanligt narrativ inom framförallt svensk högerextremism. Medierna är en del i en konspiration som samarbetar för att hålla sanningen ifrån oss och förtroendet för amerikansk media är låg i en del grupper i Trumps USA. Tilltron till traditionell media påverkas av vilken ens politiska identitet är, här står SD-anhängare ut genom att ha minst förtroende för svenska medier samt de som tror att journalister vinklar nyheter efter sina egna åsikter (SOM-institutet, refererat i antologin Fejk, filter och faktaresistens). Sen har det ju skett en förändring i samhället där sådant som tidigare betraktades som fakta nu är mer att betrakta som åsikt, eller om man vänder på det: olika grupper har olika motstridiga fakta. Åsa Wikforss diskuterar i tidigare nämnda radioprogram hur viktig information kopplad till vår identitet är och det är svårt att rucka eller ändra på den, detta kräver ju att man ändrar sin identitet. Fakta kopplat till ens politiska identitet blir av känsloslag, vilket är något som ökar. Med detta följer att polariseringen i samhället ökar då man inte kan samtala, diskutera eller övertala någon som inte delar samma grundfakta.

Här blir det ju intressant att prata om skolans roll som en kontext där man lär sig grundläggande förmågor, färdigheter och fakta och den vetenskapliga modellen men också där man uppmärksammar källkritik kontra källtillit. Man behöver inte ifrågasätta allt, man behöver inte kritiskt granska allt utan man behöver också lära sig ha tillit till källor. Detta är ju inte något man enkelt lär sig utan det kräver ju erfarenhet och övning i att kunna avgöra vilken typ av källor som är rätt till vilken typ av fråga. Källkritik utan informationssökningskompetens är omöjligt.

boyd menar att vi idag likställer yttrandefrihet med rättigheten att bli hörda.Genom sociala medier kan budskap spridas rekordsnabbt över världen utan redaktionell granskning och det är nu vi som behöver fylla den rollen och tolka, granska och undersöka. I boyds argumentation ser hon att mediekunnighet ses som lösningen på denna grannlaga uppgift.

No matter what worldview or way of knowing someone holds dear, they always believe that they are engaging in critical thinking when developing a sense of what is right and wrong, true and false, honest and deceptive. But much of what they conclude may be more rooted in their way of knowing than any specific source of information.

Hon menar sen att människor som sprider uppenbar desinformation är medvetna om att det inte är sant, alternativt inte bryr sig om det är sant eller falskt. Varför då posta det? Jo för att göra ett ställningstagande. Stämmer detta verkligen? Ja, det beror väl lite om man utgår från en 4chan-tradition av shitposting eller om man studerar högerextrema, klimatförnekare eller t.ex alternativmedicinförespråkare. Där tycker jag man kan utgå från att desinformation delas för att delaren utgår från att det är information. Att påpeka att något inte stämmer har i dessa sammanhang sällan någon effekt utan faktagranskningen eller granskningen avfärdas med att den är del i konspirationen eller är fake news från motståndarsidan och man är själv övertygad om att man sysslar med kritiskt tänkande, källkritik och mediekritik. Vill man se exempel på detta finns det ett flertal Facebookgrupper och andra forum som sysslar med mediekritik och kritisk granskning utifrån helt andra grundpremisser än de som vi vanligen tänker på. Medlemmarna är ju dock helt övertygade om att deras kritiska granskning och källkritik är den rätta. Skulle detta kunna definieras som olika epistemologier utifrån boyds synsätt?

Hen [läraren] refererar bland annat till att eleverna hänvisar till alternativ fakta och främlingsfientliga artiklar, vilket hen tycker är svårt att hantera. Här framskymtar också en känsla av att det kan bli för mycket kritik: ”man är lite kritisk mot samhället och man är kritisk mot dom styrande och man är kritisk mot allt liksom” (Sök och källkritik i skolan, sid 22)

Det handlar inte längre om traditionell propaganda genom massmedia utan om ett medielandskap där samma verktyg man använder för att skapa förståelse om sin omvärld används av de som vill skapa kaos och/eller driva politiska agendor. Dessutom en medievärld där de traditionella massmedierna behövt anpassa sig för att passa in i det digitala landskapet, tidningarna behöver klick på sina nyheter, känslor styr hur många som klickar och nyheterna presenteras mer känslobaserat. Sen delar vi vidare eller reagerar på det som slår an en sträng hos oss och passar vår världsbild. Anders Mildner konstaterar i Filosofiska rummet att det handlar mycket om att förstå oss själva som människor, varför vi reagerar vi på ett visst sätt när vi ser en viss typ av bild eller budskap och tänker, det här vill jag sprida.

Ur Googla mjölk-kampanjen

Att bara söka på något, att uppmana någon att googla det (ställa frågor) som ett imperativ för att finna fakta är ju självklart en dålig metod och den klassiska nidbilden av hur undervisning går till i skolan idag. Men det är ju så här faktainsamling fungerar i en vuxenvärld: undrar man om något googlar man det med mer eller mindre kritiska ögon. Denna uppmaning går ju också självklart att använda som ett proxyvapen, istället för att publicera en massa ”skrämmande” ”fakta” om mjölk så valde Oatly att uppmana folk att ”Googla mjölk” och hitta ”fakta vi aldrig skulle våga skriva om i den här annonsen”, ett utmärkt exempel på konsten att ställa frågor som ett vapen.  En kampanj som de för övrigt fick reklamkampanjpriset Guldägget för.

This is about making sense of an information landscape where the very tools that people use to make sense of the world around them have been strategically perverted by other people who believe themselves to be resisting the same powerful actors that we normally seek to critique.

Hanif Bali i krig med DN

boyd frågar vad som händer om vi uppmanar folk att vara mediekritiska i ett samhälle där stora delar (i iallafall ur en amerikansk kontext) redan inte litar på de traditionella massmediernas rapportering? Det är inte svårt att hitta fel i media om man aktivt letar efter det, om man kombinerar detta med en redan bristande tilltro förstärker man redan fördomarna och det konspiratoriska tänkandet.

Hon utgår sen från konspirationsteorin om crisis actors vid Parklandskolskjutningen i USA som går ut på att det hela var fejkat för att bilda opinion mot vapenlagstiftningen. Nyhetsmedier rapporterar, granskar, förklarar och avfärdar konspirationen vilket leder till att begreppet och teorin presenteras för en allmänhet där en del på egen hand kommer söka vidare efter egen information. En del kommer börja ifrågasätta den officiella förklaringen och konspirationsteorin växer.

Att media förnekar eller förkastar något gör att en del börjar undersöka saker på egen hand själva vilket gör det lätt att trilla in i faktaresistens och konspirationstänkande. danah refererar till att ju mer Center for Disease control och prevention avfärdade påstådda kopplingar mellan vaccin och autism, ju fler människor tänkte ”hmm, vad försöker de dölja, det här borde undersökas”. En konsekvens av de här olika samagerande mekanismerna är ju att det i Europa finns 41 000 sjuka barn i mässlingen och 37 döda. Sjukdoms- och dödsfall som alla hade kunnat förhindrats om inte vanföreställningen att vaccinationer är farliga och skadliga hade spritts på i huvudsak sociala medier. 37 döda barn, bara för att man litar mer på sin förmåga att googla än den samlade vetenskapen, vad säger det här om vår sorgliga samtid?   

Hur kan vi då gå vidare om traditionell mediekritik inte funkar och t om kan vara skadligt enligt danah? Hon menar att vi bör jobba med att stärka elevernas kognitiva förmågor.

Att utsätta sig för samma budskap om och om igen påverkar en. Det är svårt att nå någon som har investerat en mängd tid och energi i att tänka på ett sätt, när budskapet har blivit en internaliserad del av sin världsbild. En del av sin identitet. Hur kan man komma undan det? Kanske genom att ta saker ur sin kontext, att hålla en emotionell distans till det man observerar. Men hur gör man det? Hon menar att vi bör lära elever förstå kunskapsteoretiska skillnader, hur människor ur olika världsbilder kan tolka samma sak på olika sätt. Istället för att försöka förstå intentionen bakom, försöka förstå skillnaderna i tolkningen. Lära eleverna verkligen lyssna och förstå andras perspektiv samtidigt som man behåller sin egen synpunkt.

The goal is to understand the multiple ways of making sense of the world and use that to interpret media.

Hon menar att vi bör prata om konfirmationsbias, vilken information vi omfamnar och vilken vi förkastar, och varför vi gör det och stärka elevernas förmåga att se sina egna bias och begränsningar och inte bara medias och lära eleverna att de också  kan bli manipulerade.

Didaktiska funderingar 

Hon svarar i en uppföljande artikel på en del av den kritik hon har fått. Att välmenande intentioner ibland kan få motsatt effekt och tar exempel kring droginformation till tonåringar som i bästa fall har ingen effekt och i sämsta fall motsatt effekt, att de gör ungdomar intresserade. Detta fenomen har vi exempel av i Sverige också. Detta öppnar ju dock upp för en intressant och viktig diskussion om hur man bör närma sig och hantera känsligt material som konspirationer och olika former av extremism i skolan. Det är ju inte så att eleverna inte kommer stöta på den här typen av material utanför skolans väggar i och med sociala mediers radikaliseringsprocess och algoritmhetsande klickjakt i kombination med ungdomlig nyfikenhet. Jag tror ju att det är bättre att låta eleverna möta den här typen av yttringar i en av läraren problematiserande kontext istället för ensamma på kammaren men samtidigt så bör man ju som lärare vara försiktig och läsa igenom Expos råd i utmärka boken Med myter som vapen kring hur man jobbar med konspirationer i skolan.

Det är därför klokt att jobba på att stärka olika förmågor och kunskaper som kan öka motståndskraften hos dem som ännu inte är inne i den konspirationsteoretiska världen. Men det finns fällor längs vägen: med fel taktik kan man lätt sprida teorierna istället för att motverka och varna för dem. (Sidan 34)

Umeå universitet bedriver nu ett forskningsprojekt kring kontroversiella samhällsfrågor i undervisningen som ur MIK-sammanhang ska bli intressant att följa.

Vi vet mycket lite om hur kontroversiella samhällsfrågor hanteras i praktiken i svensk skolundervisning, t ex hur lärare organiserar och genomför undervisning eller hur eleverna upp-fattar den och vad de lär sig. Det finns knappt någon forskning om vilka frågor som berörs, vilka som är eller blir kontroversiella i de olika samhällsorienterande ämnena och vilka svårigheter eller dilemman som kan uppstå. Internationellt sett är kontroversiella frågor i undervisningen ett livaktigt forskningsområde men i svensk ämnesdidaktisk kontext finns endast få studier. (Utdrag ur presentationen av forskningsprojektet)

Denna svåra balansgång tar också Nygren och Brounéus upp i skolverkets översikt Källkritik i digitala medier – en didaktisk utmaning där de skriver:

Att fostra ett konstruktivt källkritiskt tänkande är en utmaning och en balansgång. Även vetenskapsförnekare och anhängare av alternativa fakta kan ju sägas vara extremt källkritiska i sitt kategoriska avfärdande av etablerade medier och vetenskapssamhället. Att på detta vis, utifrån en egen ståndpunkt, förkasta allt som vinklat är naturligtvis inte konstruktivt.

Elevsökning på Google

boyd har rätt i att när vi berättar för eleverna vilka som går att lita på och vice versa utvecklar vi inte deras förmåga att tänka kritiskt. Att lära eleverna internalisera checklistor och memorera varningslistor är ingen långsiktig lösning och ja, vi bör försöka lämna diskussionen om bra och dåliga källor, källornas kvalitet är ju såklart relaterat till vilken fråga jag vill ha svar på. Det finns inga dåliga källor, utan kvaliteten är ju alltid kontextuell. Vad som dock har börjat diskuteras nu är ju hur man ställer bra frågor, det vill säga informationssökningskompetens och sökkritik. Mediekunnighet bör fokusera på hur man ställer rätt och bra frågor. Detta är ingen förmåga som unga av idag besitter, begreppet digital natives bör snarast förpassas till buzzwordsophögen. Ann Britt-Enochssons testade elevers informationssökningskompetens genom att låta dem lösa nio vardagsnära uppgifter genom att använda en söktjänst och resultatet var inte upplyftande:

Testet visade på stora brister när det gäller förmågan att söka efter, värdera och använda information på nätet. Den allra största bristen rörde själva handhavandet av tekniken. En grupp lärare genomförde också testet, och många av dem hade samma slags problem som eleverna. Det är särskilt allvarligt, eftersom det här hör till förutsättningarna för att överhuvudtaget kunna söka efter och använda sig av information på nätet, säger Ann-Britt Enochsson. (Samhällskunskapen och samhällets digitalisering)

Att bryta ut källkritiken som ett moment som ska gås igenom och som sen genomförs mekaniskt genom att följa en checklista är ju troligen inte det bästa sättet. Checklistor är ju av tradition uppbyggda på dikotomin att det finns bra och dåliga källor och missar att det ju handlar om vilken fråga man har.

Skolverkets checklista Kolla Källan

Källkritiken är svår att bryta loss från informationssökning som är svår att bryta loss från sökkritiken och jag tror att det är i den änden vi måste börja. Kan man inte formulera en bra sökfråga får man inte heller någon information att granska. Hur vi ställer frågor och vilka frågor vi ställer bottnar i vilken kompetens och kunskap vi besitter i ämnet innan och relativt nypublicerad forskning pekar på att det är låg transfereffekt mellan ämnena och att det effektivaste sättet är att både undervisa generellt så som ämnesspecifikt kritiskt tänkande. Istället för att granska en sida vertikalt och svara på checklistans alla frågor för att komma fram till om det är en vettig källa bör vi kanske lära eleverna att arbeta mer lateraltdet vill säga att vi undersöker vad andra källor säger om påståendet eller fenomenet vi granskar. För den erfarne sker mycket av det källkritiska arbetet innan man klickar på en sökträff.

Den mer laterala granskningen kan sammanställas i tre punkter som i sammanhanget kanske kan tjäna som en bättre checklista än de klassiska:

  1. Vem är avsändaren och vilka avsikter har hen? Professionella nyhetsgranskare utnyttjar
    nätets resurser för att avgöra hur trovärdig avsändaren är (Wineburg & McGrew, 2017). De
    använder sökmotorer (som Google) och uppslagsverk (som Wikipedia) för att ta reda på
    om de som står bakom kan ha anledning att vilja vinkla, undanhålla eller fabricera fakta.
  2. Vilka bevis finns för olika påståenden i nyheten? Är det exempelvis forskningsresultat, statistik från myndigheter eller personliga berättelser?
  3. Vad säger andra oberoende källor? Nyhetsgranskare söker snabbt, men kritiskt, reda på hur nyheten framställs i andra oberoende källor, till exempel trovärdiga nyhetsbyråer. Det räcker alltså inte att läsa nyheten noggrant eller att klicka sig vidare på samma sajt. För att avgöra trovärdigheten måste man lämna sidan och hitta andra uppgifter på andra webbplatser. (Wineburg & McGraw – Lateral Reading: Reading Less and Learning More When Evaluating Digital Information, citerad i Källkritik i digitala medier – en didaktisk utmaning)

In email, Wineburg wrote, “most students and most teachers have no idea what SEO is. They have utter faith in Google, with little sense of how Google can be gamed.” Teachers need to be better informed in part so they can avoid teaching about the internet in terms of simple binaries—hoax or not a hoax, real news or fake—and instead “teach students to ask probing questions about where all information comes from. (No one is teaching kids how to spot fake news)

Vi behöver också fundera på hur vi kan knyta samman de viktiga delarna av Svenska och språk i allmänhet kring retorik, debattknep, logiskt tänkande och argumentationsfel. Om detta uppmärksammas, gärna i kombination med science literacy, dvs. förmågan att granska något vetenskapligt, kunna läsa vetenskapliga texter och förstå den vetenskapliga modellen har vi en bra grogrund för en ökad källkritisk förmåga i skolan. Först av allt kommer språket och att granska och förstå hur de som sprider hat och propaganda använder språk och media borde underlätta för oss och våra elever att se igenom de knep som används för att framgångsrikt anspela på känslosträngar och sprida sitt budskap. Som exempel hade Nynazisten Andrew Anglins skrivregler för att nå fram med propaganda kunnat studeras.

Andrew Anglins stilregler för Daily Stormer

Källkritik och mediekritik bör hanteras i sin kontext, det är svårt att bryta loss källkritik från dess medium och tekniska plattform, en källkritisk granskning av en bok är inte samma sak som att vara källkritisk på nätet där man har mycket vunnet av att ha en grundläggande förståelse över hur algoritmer styr vad man får se och inte ser, nätkulturer i allmänhet och de sociala mediernas funktion och uppbyggnad.

I skolans värld bör vi börja tidigt att arbeta med och jobba med dessa frågor. boyd menar att vi bör utveckla antikroppar mot att bli lurad och på samma sätt som allmänna vaccinationsprogrammet bör dessa injiceras i barndomen. Utifrån diskussionen i Filosofiska rummet så pratar Åsa Wikforss om inre och yttre fiender. Inre fiender är kognitiva skevheter, bekräftelsebias, att vi tror det vi vill tro och det som passar in i vår redan bekräftade politisktideologiska identitet. Yttre fiender är desinformation och propaganda. Dessa samspelar och är en stark kraft i den ökande polariseringen i samhället. Om man tagit till sig en falsk nyhet eller övertygelse är det väldigt svårt att få folk att ändra sig vilket ju gör att vi bör börja tidigt i skolan, innan elever har hunnit bygga sig en stark identitet.

Ur informationsbrev till föräldrar i Trelleborgs kommun

Av tradition ställs starka åsikter mot varandra i media, polariseringen är en tradition och vi är inte vana att hitta sanningen mittemellan ståndpunkter eller leta efter kompromisser. Vi i skolans värld bör kanske bli duktigare på att presentera gråskalor, att allt inte är binärt salt/falskt. Fenomen är ofta komplicerade och vi har sällan hela bilden. Kan vi öva dem att se igenom sina egna bias, att tolka och förstå retorik och logiska felslut, att ha en grundläggande förståelse kring hur teknik påverkar vad de möter för budskap, vad som är fakta och vad som är opinion och i vilka sammanhang respektive är rätt att använda, hur man egentligen kan veta något, det vill säga den vetenskapliga modellen,  och hur man effektivt får svar på en fråga genom en sökning har vi nog vunnit mycket. Ur min erfarenhet är det tacksamt att utgå från händelser och fenomen nära elevens vardag, till exempel kedjebrev som florerar på elevernas Snapchat eller den återkommande clownhysterin som ju var en guldgruva för att jobba med mediekritik, informationssökning och källkritik. Åsa Wikforss presenterar i den givande föreläsningen Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender ett enkelt test för att avgöra om man är faktaresistent, något som borde kunna tjäna som ett mål att nå med sina elever. Man ställer sig själv frågan Vad skulle få mig att ändra mig?, och om svaret är ingenting, ja då lider man av faktaresistens. I linje med danahs resonemang handlar det om att lyssna och försöka förstå, och inte bara avfärda. I Skolverkets översikt Källkritik i digitala medier – en didaktisk utmaning kan vi läsa att ”forskning tyder på att lärandet kan gynnas om eleverna får samarbeta i heterogena grupper. I grupparbetet berikar olika åsikter och bakgrunder elevernas förståelse, samtidigt som det utmanar bekräftelse-bias och förutfattade meningar.” Detta är ett exempel på ett konkret sätt att komma tillrätta med den inbyggda biasproblematiken alla människor brottas med och kanske också öppnar upp för den ack så viktiga metadiskussionen om varför man har viss bias, och vad den emanerar ur.

Att skolan jobbar med medier och MIK är också en jämlikhetsfråga. I den nypublicerade boken Smaken för nyheter: Klasskillnader i det digitala medielandskapet utforskas relationen mellan klass och människors val och värderingar i det samtida medielandskapet. Medieforskaren Johan Lindell konstaterar att ”studien visar att klass spelar en stor roll för hur människor orienterar sig i nyhetslandskapet. Det kan handla om hur ofta de tar del av nyheter, vilka typer av nyheter de vänder sig till och om de tycker att nyheter är viktiga”. Ur sammanfattningen:

Skolan och hemmet är de platser där ungdomar blir mer eller mindre rustade att manövrera i medielandskapet. Studien visar att barn ur arbetarklassfamiljer är överrepresenterade i skolmiljöer med lågt engagemang i nyheter, samhället och politiken. Medelklassen, å sin sida, är istället överrepresenterade i miljöer med ett stort engagemang för nyheter.

Färdigheterna informationssökning, sökkritik och källkritik är viktiga men vi får i sammanhanget inte glömma att allt inte behöver granskas kritiskt, beroende på vilken typ av frågor man vill ha svar på är det viktigt att också ha en inbyggd källtillit, källor vi litar på. I uppsatsen Tro det eller ej konstateras att ungdomar ofta väljer nyhetskällor med en ansedd trovärdighetsbild för att slippa den källkritiska granskningen. Denna förmåga handlar ju i förlängningen också om tilltron till samhället och alla dess instanser, för vissa är t.ex. officiell brotts- eller klimatstatistik något som extremt rigoröst måste kritiseras och granskas. Här vill vi inte hamna, vi vill inte att ungdomar ska vara kritiska mot allt och utveckla faktarelativism. Men detta är ju självklart en svår balansgång, men problematiken bör lyftas fram.

I diskussionen kring hur traditionella medier ska hantera och rapportera om konspirationer och extremism på nätet så diskuteras ibland begreppet strategisk tystnad, det vill säga att man väljer att inte uppmärksamma vissa saker för att inte sprida kunskap om fenomenet, något som ju ofta slår tillbaka. Kanske har vi här en lärdom att ta hänsyn till i skolan, kanske kan vi lära våra unga att försöka undvika att vistas i hatiska nätmiljöer och städa sina sociala medier-flöde så de inte utsätter sig för hatiska budskap? Allt hat, hot, rasism, extremism och konspirationer finns ju tillgängligt några knapptryck bort om man behöver gå på studiebesök men att försöka undvika den dagliga normaliseringen genom att anpassa sitt flöde tror jag kan vara en ack så viktig förmåga att lära.

Bokaktuelle Kent Werne konstaterar i linje med diskussionerna om samhällets polarisering ovan att ”ojämlika samhällen göder sociala konflikter och misstro och utgör en perfekt grogrund för konspirationstänkande – i alla läger.” Till sist så står vi ju ändå där med det första stycket i läroplanen som någon sorts utgångspunkt:

[…] Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. […]

Vad bör göras? 

Lärare bör få fortbildning kring dessa frågor och avsatt tid till att fördjupa MIK-kompetenser utifrån sina respektive ämne.Vad som blev ytterst tydligt förra året var att dessa frågor inte direkt uppmärksammas, vid introduktionen av de reviderade läroplanerna med digitaliseringsskrivelser så handlade i princip all debatt om de få punkterna som handlade om programmering och väldigt lite om källkritik och relaterade mål som numera ingår i princip alla kurser. Det är också min erfarenhet att det är där huvudfokus av fortbildningar har legat runt om i Sverige och det räcker ju egentligen att titta på att Skolverket turnerar landet runt och pratar och håller kurser kring programmering. Var är MIK-turnén? Detta är ett problem, vi har en lärarkår som till största delen inte är uppvuxna med internet, en hel del som inte själva använder sociala medier och många som inte har någon direkt koll på nätkulturer. Hur ska dessa lära eleverna dessa MIK-förmågor? Kanske ska man börja på att fokusera på det som skolan redan är duktig på, det vill säga språk och vetenskap och bygga därifrån?

Förslag till skolan i all ödmjukhet (i punktform)

  • Att ha Åsa Wikforss faktaresistenstest som målbild, kan eleverna ändra åsikt kring något när de presenteras för överbevisande fakta eller argumentation är mycket vunnet.
  • Att låta eleverna öva på att identifiera sina egna bias  och förutfattade meningar. Varför tror eleverna som de tror?
  • Att låta eleverna öva på och identifiera argumentationsknep, logiska felslut och öva retorik för att kunna känna igen påverkan.
  • Att låta eleverna öva både källkritik och källtillit, allt behöver inte googlas och utvärderas och har man internaliserat ett antal goda källor för olika typer av faktafrågor är det bra.
  • Att låta eleverna arbeta mer lateralt än vertikalt vid avgörande om en källa är tillförlitlig.
  • Att lära eleverna att de själva kan välja vilken typ av sammanhang de vistas i på nätet och att de kan moderera sitt flöde så de slipper möta sådant de mår dåligt av och att de kan försöka undvika att vistas i hatiska sammanhang.
  • Att lära eleverna hur sociala medier, sökmotorer och Youtube fungerar och vilken effekt de har på samhället och samhällsdebatten.
  • Att låta eleverna lära sig effektiv informationssökning med tillhörande sökkritik.
  • Att försöka se MIK-komponenterna som en process som hör ihop, det går inte att skilja själva informationssökningen från källkritiken.
  • Att se detta som en del av skolans jämlikhetsuppdrag.
  • Att försöka att inte se detta som ett extramoment som läggs ovanpå utan något som bör integreras i den normala undervisningsprocessen.
  • Att iaktta försiktighet vid introduktion av kontroversiella ämne och stoff och ha tänkt igenom sitt tillvägagångssätt innan.

Detta evighetsinlägg hade inte varit möjligt att skriva utan tillgång till utmärkta Facebookgruppen Källkritik, fake news och faktagranskning där kopiösa mängder relevant forskning och artiklar postas. En varm rekommendation. Också tack till min kära kollega Ulrica som pallade läsa igenom och kommentera de 17 sidorna innan. Lena Olsson bidrog med välbehövlig korrläsning, tack!

Jag tar mer än gärna emot funderingar, kritik och åsikter om inlägget!

Följ oss gärna på Facebook om du inte vill vill missa något! AV-Media Trelleborg

2 Kommentarer

  1. Kristina Alexanderson

    Tack för en intressant text. Jag tror på ödmjukhet, inför att vi egentligen inte har svar på hur vi ska hantera detta nya informationslandskap. Och nyfikenhet. Jag tror dock att vi behöver investera massor med tid i att förankra och prata om de värden som bygger upp de öppna, fri demokratierna. Hur vi får dem att stärkas av det informationslandskap som vi befinner oss i. Vad innebär det att ha yttrandefrihet, finns det en ”lyssningsskyldighet” kopplat till det? Boyd diskuterar hur vårt informationslandskap ger alla möjligheter att yttra vad de vill och dessutom tycks alla anse att de har en rätt att få sina åsikter förstärkta i de medier som används.

    Oj jag tror jag inte kan sammanfatta vad jag tycker – tack för ett intressant inlägg. /Kristina

  2. Tack för kommentar! Jo, kontentan blir ju till slut att vi måste sitta ner och diskutera hur och varför vi ska jobba med de här fälten som ju är så viktiga ur en demokratiprocess. Sen kan ju jag känna mig väldigt frustrerad att mycket av tiden har kommit att handla om det lättare hantverket programmering än dessa oändligt mer komplexa frågor. Sen landar vi ju också i var vi ska hitta all den här tiden i en redan ansträngd skolverksamhet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  • Om

    Hej och välkomna till Pedagog Trelleborg! En blogg för och av pedagoger Trelleborgs kommun (samt alla andra) om allt det där som kretsar kring  pedagogik och teknik. Sidan drivs av AV-Media och skolbibliotekariepoolen. Kontakt: av-media@trelleborg.se

    Allt material licensierat under Creative Commons om inte annat uppges.