Några tankar kring programmering i grundskolan

Hund leder barn, barn leder hund. Ola Nilsson CC-BY-SA

Under skolverkets konferens om förändringarna i läroplanerna och det digitalas omfattande intåg i det centrala innehållet började tankarna vandra kring om det kanske inte är så att det är en fördel att vi har pedagoger som inte kan programmering som ska undervisa i ämnet. Vi har alla läst Lärarnas Riskförbunds undersökning om hur oroliga lärarna är kring att börja undervisa i något de inte känner sig behärska. Sju av tio högstadielärare i matematik saknar helt utbildning i programmering och 84 procent anser sig ganska eller mycket osäkra på att undervisa enligt det nya centrala innehållet ”Programmering i olika programmeringsmiljöer”. Hur utbildar vi alla matematik- och tekniklärare så att de känner sig trygga i sitt nya uppdrag? Sara Svanlund, andre vice ordförande för LR, konstaterar: ”Men det kommer ta tid innan alla fått fortbildning. Det är en kort inkörsperiod och det kommer ta tid för huvudmännen att fortbilda alla sina lärare.”

Skolverket publicerar moduler och deras testkörda programmeringskurs publiceras för alla den åttonde januari. Räcker det? Kommer rektorer och huvudmän att avsätta tillräckligt med individuell och kollegial fortbildnings- och planeringstid så att lärarna känner sig redo när läroplansförändringarna träder i kraft nästa höst? Jag är tveksam.

Jag funderar på om vi istället kan se något positivt i att vi har en lärarkår som kommer undervisa i något de känner att de inte riktigt kan och är helt komfortabla med. Min första tanke var att alla mina programmeringsutbildningar (högskola, universitet) jag har gått har misslyckats med att få mig intresserad av ämnet och att tycka det är roligt. Märk väl att jag leder i anekdotisk bevisföring för min argumentation här men jag misstänker att mycket av programmeringsundervisningen som bedrivs på högskola, universitet och gymnasium är relativt konservativ och där man fortfarande börjar med Hello World för att bygga på med funktioner, bibliotek och API:er stegvis för att bygga mer avancerade program i en ren textbaserad miljö. Det är möjligt att denna bild är helt inkorrekt men jag utgår från den för att bygga min argumentation. Detta torde bero på att lärarna kan programmera och har tappat förmågan att se att ämnet har en relativt brant inlärningskurva i början innan man börjar förstå vad det är man håller på med och kan förstå kopplingarna mellan ens programs olika delar och varför syntaxen ser ut som den gör. Om istället lärare som precis har lärt sig grunderna i programmering ska lära ut programmering torde deras erfarenhet av hur de själva lärde sig ett halvår innan sitta kvar och de kan låta eleverna lära sig på samma sätt. Jag tror ju att skolverkets upplägg kring progressionen i de uppdaterade läroplanerna är bra. Att först lära sig grundläggande programmeringsfunktionalitet genom att lära sig loopar, villkor och dylikt genom att programmera sig själva genom lekar och stegvisa instruktioner. Nästa steg är sen att översätta detta till blockprogrammering där man slipper brottas med syntax (hur ska det gå för barnen med läs/skriv-problematik när varenda semikolon måste sitta på rätt plats?) och kan fokusera på det roliga: kreativ problemlösning i en grafisk miljö med direkt feedback! Kan vi behålla det lustfyllda i programmering så länge som möjligt har vi vunnit mycket. I årskurs 7-9 ska eleverna möta textbaserad programmering och använder man t.ex. micro:bits finns det fina programmeringsmiljöer där man kan växla mellan block- och textprogrammering för att enkelt översätta och felsöka sin kod. Att micro:biten ger direkt feedback även om man väljer ren textprogrammering är också förtjänstfullt.

I AV-Medias uppstartskurser för lärare, som är inplanerade för våren, kommer vi att introducera programmering på just detta sätt, men efter att ha gått en tretimmarskurs kommer ingen att kunna programmera. Vårt mål är att ämnet i alla fall kommer vara avdramatiserat. Programmering ses fortfarande som något väldigt abstrakt och skrämmande för många lärare jag pratar med. Det kommer ju krävas egenstudier och egen planering för att lärarna ska känna sig någorlunda redo till höst men förhoppningsvis kommer deras egen inlärningsprocess vara färsk i minnet så att de lär ut på någorlunda samma sätt och minns vilka fallgropar som fanns och vad som var svårt.

En annan kanske positiv effekt detta kan föra med sig är att vissa lärare blir tvingade att lära med eleverna, inte bara lära ut till eleverna. En tanke jag tror kan vara skrämmande för många men en förmåga som jag tror kan vara bra att lära sig.

Kan programmeringsrädslan föra med sig att lärarna blir bättre på att dela med sig av sin erfarenhet, uppgifter och material har vi möjligtvis också där ett frö till en mer fungerande dela-kultur på skolorna.

Programmering är ju i grund och botten kreativ problemlösning och logiskt tänkande, något som är roligt, och om vi fokuserar undervisningen på det så är det mindre risk att vi tappar elevernas intresse på vägen och kan fokusera på att lära eleverna hur man själva hittar svar på frågor och problem som uppstår, något skolan redan idag är relativt duktig på. Jag hyser tillförsikt!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  • Om

    Hej och välkomna till Pedagog Trelleborg! En blogg för och av pedagoger Trelleborgs kommun (samt alla andra) om allt det där som kretsar kring  pedagogik och teknik. Sidan drivs av AV-Media och skolbibliotekariepoolen. Kontakt: av-media@trelleborg.se

    Allt material licensierat under Creative Commons om inte annat uppges.